Satte skräck i division 1-målvakterna – blev VM-spelare för USA

Bakom varje statistisk resumé av en spelarkarriär finns en historia. I vissa fall en fascinerande och spännande berättelse. Nedan får ni stifta bekantskap med en amerikan vars liv och karriär definitivt faller in under den senare kategorin.
√ Målvakternas skräck i division 1 Södra på 80-talet.
√ 248 mål på sju säsonger.
√ HV71-intresset.
√ Avslutade karriären med VM-spel för USA.
√ Jobbade som brandman vid 9/11.
— Flera av de som jobbade har dött av cancer, förra veckan var det två som jag jobbat med som gick bort.

Det var ett stopp för importspelare i Danmark och lagkompisen Ole Andersens kontakter i Dalen som ledde fram till en flytt till Sverige.
– Jag vet inte om bastun är kvar?

Jag tror det.

Rösten från andra sidan Atlanten utvecklar sin fråga.
– En del av Oles jobb var att jobba med olika saker runt klubben och han byggde faktiskt pressläktaren och han gjorde en del med bastun i a-lagets omklädningsrum också.

Sverige var i topp gällande riktigt bra hockey och jag tycker att det var fantastiskt att spela där.

Året är 1984. Gruppen Herreys var på allas läppar i och med segern i Eurovision Song Contest med dängan “Diggi loo diggi ley”. Jönköping har tidigare under året firat 700 år sedan Magnus Ladulås gav staden privilegiebrevet. På O’Briens stekte de burgare.

Stadens hockeystolthet HV71 hade slagit på stort och plockat in bland annat Roland Eriksson och Ivan Hansen från Leksand för att lägga beslag på elitserieplatsen till säsongen efter. Men det var inte bara HV71 från kommunen som säsongen 84/85 skulle spela division 1-hockey. Grannen HC Dalen från Norrahammar var nykomlingar i andraligan och dessutom stod deras nya hemmahall Parcahallen (Numera Skandiamäklarna Center) redo för det nybakade division 1-laget.

Kittlande derbyn i 036-land? Glöm det, förbundet ville annorlunda och placerade HV71 i den östra serien, medan Dalen hamnade i den södra. Trots att det mellan Rosenlundshallens och Parcahallens tekningscirklar bara skiljde en dryg mil.
– Vi mötte varandra i träningsmatcher på försäsongen, berättar Ed Galiani när hockeystaden.se når honom i hans hem i Delaware.
– Vi var långt ifrån varandra. HV hade många supportrar, Dalen var lite mindre men vi hade bra publiksiffror på matcherna. Vi hade fantastiska supportrar faktiskt om man tänker på att vi var andralag i Jönköping, fortsätter Galiani när han får frågan om vad han minns om hockeytemperaturen i stan där och då.

Efter fyra år på New England College drog Ed Galianis hockeykarriär vidare till Europa. Första stoppet blev Hellerup IK i Danmark där amerikanen smiskade in 90 mål på två säsonger. Han berättar att den större isytan i Europa kontra Nordamerika passade hans spel bättre.
– Jag spelade i Europa i sju år. Den enda hockeyn jag tycker var bättre var den i Schweiz. Men Sverige var i topp gällande riktigt bra hockey och jag tycker att det var fantastiskt att spela där. Det gick snabbt, det var en del riktigt bra spelare och de tänkte hockey väldigt bra. Det var på så sätt en hockey som jag gillade att spela. Det var bra flyt i spelet. Mycket skridskoåkning och passningsspel.

Nog trivdes Galiani i den svenska andraligan alltid. På den en och en halv säsong han spelade för Dalen snickrade han ihop 47 mål på 49 matcher och den första säsongen var det bara Roland Eriksson i HV71 som var vassare målmässigt om man tittar lokalt.
– Ed är en matchvinnare, en spelare som kan avgöra mot vilket lag som helst bara han får de rätta puckarna, konstaterade tränaren Bosse Carlsson i en intervju med Jönköpings-Posten i december 1985.

Ed Galiani och Ole Andersen delade en lägenhet på Råslätt, ett bostadsområde mellan Jönköping och Norrahammar. Amerikanen berättar att han trivdes fantastiskt bra i staden och klubben.
– Jag tycker vi var ett lag på uppåtgående i division 1. Jag fick spela med några riktigt bra spelare. Jag har fortfarande kontakt med Magnus Ljungqvist ibland. Jag hör av min coach Bosse Carlsson också.
– Vi hade några riktigt bra spelare. Peter Madach, han kom till oss efter en camp med Calgary Flames. Vi hade Tony Albers, Roger Bergsten. Pelle Blomgren var bra. Jag tycker vi hade ett riktigt bra lag. Defensivt, Dennis Persson var en riktigt bra kapten och bra spelare.
– Det var förmodligen min roligaste tid ”over there”. Det var en sådan bra grupp spelare.

Vi mötte lag som sedermera blev topplag i högsta serien. De var bra på den tiden också.

I en knallhård söderserie slutade Dalen på sjunde plats under hösten 1984. Frölunda och Troja gick vidare till allsvenskan efter jul. I fortsättningsserien kom Dalen sexa och klarade sig med fem måls marginal undan negativt kvalspel. Istället var det Nybro som tvingades till några extra ovissa veckor. Rögle och Hanhals tog de två första platserna och kvalade uppåt.
– Jag minns att vi spelade mot Frölunda. Det var spännande för de hade Christer Kjellgren och någon mer spelare som hade spelat lite i NHL och haft möjligheten att åka på camper där borta. Frölunda var ett topplag.
– Det var kul att möta såna lag. Troja var riktigt bra vid den tiden, Rögle och Malmö var bra. Vi mötte lag som sedermera blev topplag i högsta serien. De var bra på den tiden också, minns amerikanen tillbaka.

Tar man en titt på laguppställningar i division 1 Södra på den tiden så flimrar namn som Calle Johansson och Mikael Andersson i Frölunda förbi. I Troja återfanns den kommande storbacken Roger Johansson och i Rögle återfanns blivande storspelare som Roger Elvenes och Roger Hansson. I Nybro hittar vi Leif Strömberg, ni vet den kommande SHL-tränaren.

Ed Galiani träffade sin blivande fru Camilla under sin tid i Jönköping och han blev kvar i Dalen för en andra säsong. Men den blev bara halv. Efter 18 omgångar, och 22 mål från amerikanens sida, valde han att lämna.
– Jag vet inte om folk fick hela bilden där, inleder han berättelsen om vad som hände.
– När jag var där, jag tjänade inte mycket pengar och budgeten var liten. Dalen betalade mig alltid, men jag hade ändå problem att få ihop det ekonomiskt. De skulle försöka fixa ett jobb åt mig, men hittade inget.
– Jag fick möjligheten att spela för ett lag i USA som kunde betala mig mer. Så jag var tvungen att lämna. Dalen försökte hindra mig då jag hade kontrakt, vilket jag förstod och förstår. Jag tog det inte personligt, jag bröt kontraktet och det var mitt fel.

Anledningen till att berättelsen om brutna kontraktet kom på tal var frågan om det fanns intresse från större klubbar i Sverige.
– Vid den tiden visade faktiskt HV71 intresse för mig och det var en del andra lag också.

HV71 hade vid tiden tagit klivet upp i elitserien.

Mitt ”regret” är att jag lämnade Dalen, för hade jag stannat hade jag kanske kunnat komma till ett annat ställe i Sverige.

Ed Galiani återkommer flera gånger under intervjun till hur bar han trivdes i Jönköping. Han börjar prata om ”regrets”, att de flesta har saker i sina liv som de ångrar.
– Mitt ”regret” är att jag lämnade Dalen, för hade jag stannat hade jag kanske kunnat komma till ett annat ställe i Sverige. Jag gillar inte att använda ordet ”better place”, för jag älskade min tid i Jönköping och Dalen. Jag gillade verkligen det där.
– Det fanns möjligheter, men det var inte som det är nu. Spelare flyttar runt från lag till lag. Det hände då med, men inte lika mycket. Det var mest importer som flyttade runt då.
– Jag hade möjligheter, men det funkade helt enkelt inte.

En av de vassaste målskyttarna som någonsin tillhört en Jönköpings-klubb lämnade Sverige som 25-åring. Men höjdpunkten i hans karriär låg fortfarande några år framåt i tiden. Hösten 1986 återvände han nämligen till Europa för två säsonger i norska Viking. Två säsonger som innebar 102 mål och 45 assists.
– Jag gillade att göra mål, som forward var det mitt jobb att göra mål.

Under sina sju år i Europa gjorde Ed Galiani smått osannolika 248 mål i serie och slutspel. Detta enligt den statistik som finns att tillgå. 35 mål per säsong alltså. Han berättar att hans spel tog fart under hans två sista år på college. Det var då målen började trilla in. Han säger att han fick bra förtroende av coachen under de åren och det lyfte hans karriär.
– Jag tävlade mycket med mig själv, jag ville inte lämna isen utan att ha gjort ett eller två mål.

Säsongen 88/89 är blank i Ed Galianis CV. Han förklarar att det beror på att han inte spelade då. Han ville bli polis hemma i USA och stod med på en lista över folk som inom kort skulle få en anställning. Men det blev ett stopp för att anställa just vid den tiden.
– Camilla vara gravid med vårat andra barn och jag sa: ”Jag kan inte vänta på de här jobben längre, jag får börja spela igen.”

Sagt och gjort. Till säsongen 88/89 blev det comeback och ny klubb blev Lausanne. Då låg de i den schweiziska andraligan.
– Det var ett fantastiskt ställe att spela på. De hade fantastiska fans och att bo i Lausanne, det var en riktigt fin stad med Genevésjön. De tog hand om spelarna på ett bra sätt.

Det är ett fantastiskt minne för mig att få representera mitt land i en av världens bästa turneringar.

Det här skulle bli Ed Galianis sista säsong som spelare för en klubb. Men vilket slut han fick.
– När jag var i Lausanne så hade jag en amerikansk coach (Bill Flynn). Han blev tillfrågad av den amerikanska landslagsledningen att coacha det amerikanska landslaget under Spengler Cup. Det var ett landslag som skulle bestå av amerikaner som spelade i Europa då.
– Jag blev uttagen till Spengler Cup 1989 och det var en förberedelse inför VM i Schweiz i april 1990.

Andra namn i USA:s trupp till Spengler Cup med anknytning till Sverige är Rick Erdall och Skeeter Moore.

Ed Galiani gjorde ett så bra intryck på den amerikanska landslagsledningen så han hängde kvar i landslagstruppen hela vägen till VM 1990 som skulle avgöras i Bern och Fribourg. Den amerikanska truppen innehöll stora namn ur NHL-historien som Mike Modano, Kevin Stevens och Joel Otto.
– De här killarna var mina lagkamrater i tio dagar, men springer jag på dem så stannar vi och pratar med varandra.

Galiani spelade tre matcher i mästerskapet och fick för en stund dela is med spelare som Steve Yzerman, Paul Coffey, Theo Fleury, Doug Gilmour, Vyacheslav Fetisov, Sergei Fedorov med flera. Några av världens bästa hockeyspelare genom tiderna.
– Det är ett fantastiskt minne för mig att få representera mitt land i en av världens bästa turneringar. Det var riktigt kul och jag fick spela med och mot riktigt bra spelare. Hela året i Schweiz var fantastiskt.

Men Ed Galiani är inte helt ovan vid att vara runt hockeystjärnor av absoluta världsklass. Under den aktiva karriären brukade han sommarträna med de New York Islanders-spelare som var kvar på Long Island under somrarna. Han räknar upp namn som Pat LaFontaine, Bob Nyström, Bryan Trottier, Clark Gillies, John Tonneli…Spelare han blivit vän med och i februari var han en av de specialinbjudna gästerna att närvara vid Tonnelis tröjhissning i samband med en Islanders-match.
– Det var trevligt. Det väcker trevliga gamla minnen varje gång man träffar de killarna.

Jag har tre barn och jag var tvungen att skaffa mig ett jobb. Men hockeykarriären slutade på ett bra sätt.

Efter VM 1990 tog hans spelarkarriär slut. Nästan. Han gjorde comeback med några matcher för USA:s OS-landslag inför Albertville 1992, men han kom inte med i den slutliga truppen.
– Det var ett fantastiskt sätt att avsluta karriären på. Men som allt annat så har man ett liv att tänka på också och man måste gå vidare. Jag har tre barn och jag var tvungen att skaffa mig ett jobb. Men hockeykarriären slutade på ett bra sätt.

Under fyra års tid jobbade han som polis, innan han sadlade om till brandman. Parallellt med sitt arbete var han först ungdomsansvarig för en klubb innan han började träna lag på olika nivåer. Säsongen 17/18 hade han huvudansvaret för Kongsvinger i den högsta norska ligan.
– Jag tittar på att åka tillbaka till Europa och coacha. Jag väntar bara på att det här viruset (Corona) ska ta slut så jag kan ta ett jobb någonstans.

Det är inga bra minnen och jag har kvar många minnesbilder av ödeläggelsen. Det var en mörk tid för världen, inte bara för New York.

Ed Galiani berättar att han fortfarande följer med i hur det går för Dalen och återkommer flera gånger till hur bra han trivdes i Jönköping. Numera bor han inte kvar på Long Island, utan har flyttat till delstaten Delaware. Men det var när han fortfarande bodde kvar i New York som nästa händelserika del av Ed Galianis liv tog plats.

Under förmiddagen tisdagen den 11 september 2001 amerikansk tid chockades en hel värld av bilderna som kablades ut. Det var då två kapade flygplan flög in i de två högsta tornen som utgjorde World Trade Center. Ed Galiani jobbade då som brandman och var i tjänst den dagen. Dock inte på Manhattan och han och hans kollegor kom till platsen först under tidig morgon dagen efter. Detta då myndigheterna bestämt sig för att inte plocka in de brandmän som var tvungna att ta sig till Manhattan via tunneln. Man var helt enkelt rädda för att ännu ett terrorattentat skulle kunna ske i en tunnel.
– Jag jobbade därnere i ungefär tre månader efter. Det är inga bra minnen och jag har kvar många minnesbilder av ödeläggelsen. Det var en mörk tid för världen, inte bara för New York.

Flera av de som jobbade har dött av cancer, förra veckan var det två som jag jobbat med som gick bort.

Det var inte första gången Ed Galiani jobbade i samband med ett terrorattentat i World Trade Center. 1993 bombades byggnaden av en terrorgrupp, men då stod tornen kvar.
– Jag var vid polisen första gången de hade en explosion i World Trade Center.

Hur var det att komma dit första gången efter att tornen rasat?
– Det var svårt att förstå att byggnaderna hade rasat. Jag tror inte någon hade kunnat föreställa sig att det skulle kunna hända, att se att det verkligen kunde hända och behöva vara i den röran varje dag…
– Jag har faktiskt inga ord för att beskriva det, har man inte varit där själv så tror jag inte någon kan föreställa sig vad som hände där. Det jag kan tänka mig kommer närmast är att vandra genom en stad som precis blivit förstörd under Andra Världskriget eller liknande.

Arbetet vid Ground Zero har lett till astmatiska besvär för Ed Galiani. Han säger att han känner sig bättre sedan han gick i pension och lämnade New York för Delaware.
— Jag kommer inte bli bättre, jag har utvecklat astmatiska besvär och går till doktorn varje år och blir uppkollad.
– Jag kollar så att det inte utvecklas till något allvarligt. Flera av de som jobbade har dött av cancer, förra veckan var det två som jag jobbat med som gick bort, berättar han och tystnar ett slag innan han fortsätter berätta:
– Så alla har sin rädsla att de kommer utveckla något till slut. Jag får skatta mig lycklig, jag får leva med min astma, men jag och min fru går ut och går varje dag. Vi åker till skogen och campar. När vi bodde i Norge så åkte vi mycket skidor, jag är inte 30 år längre men jag kan fortfarande ta mig runt, säger han och skrattar innan han blir allvarlig igen:
– Vi får se, förhoppningsvis är jag en av de lyckliga som inte drabbas av något värre.

Eds fru Camilla har familj kvar i Sverige och i Jönköpingstrakten och 60-åringen berättar att han vill komma tillbaka till Europa och coacha igen. Just nu är det svårt att säga något om framtiden då allting är ovisst med tanke på Corona-pandemin. Han berättar att han och hans fru i slutet av förra året var i mellaneuropa och åkte runt och träffade en del klubbar.

Det återstår att se om vi kommer få återstifta bekantskap med Ed Galiani i europeisk ishockey, denna gång som coach. Men klart är att han fortfarande är ihågkommen med värme hos de Dalenanhängare som var med där i mitten av 80-talet, under HC Dalens absoluta storhetstid.

Torbjörn Ohlsson sitter numera i HC Dalens styrelse. I mitten av 80-talet var han barn och stod på läktaren. Han minns den amerikanske snajpern väl.
— En riktigt duktig spelare med transatlantisk spelstil. Han kunde uppehålla ett försvar. Landslagsbackarna i Frölunda hade fullt upp, minns han tillbaka.
— Det var riktigt häftiga matcher den första säsongen i division 1 när Dalen möte Frölunda, Rögle och Troja.

SKYTTELIGAN DIVISION 1 1984-1986

#	PLAYER	GP	G
1.	Göran Sjöberg (F)	63	69
2.	Ola Andersson (F)	63	62
3.	Kennert Andersson (F)	63	59
4.	Kent Andersson (F)	50	54
5.	Jeff Hällegard (C)	64	52
6.	Jan Eriksson (RW)	61	49
7.	Peter Smedberg (F)	63	48
8.	Björn Åkerblom (C)	64	47
9.	Ed Galiani (F)	49	47
10.	Jan Ericson (F)	64	46

***

Hockeystaden.se är beroende av att ni läsare visar förståelse och betalar er prenumerationsavgift. Summan är valfri och kan med fördel betalas med swish till 1232177236 (eller via QR-koden nedan) eller sättas in på bankgiro: 5196-9855.

Tack för ditt bidrag för att hålla denna sajten levande.

Har ni nyhetstips? En het övergång? Tveka inte att skicka ett meddelande på Twitter (@hockeystaden) eller ett mejl till henrik@hockeystaden.se.