Det har varit några minst sagt händelserika dagar i och med #Tyringegate. Ni kan bakrunden vid det här laget: Efter en höst av osämja mellan tränare Marcus Norell och klubbens styrelse sparkades 46-åringen i torsdagskväll med hänvisning till samarbetssvårigheter.
Detta utlöste ett monumentalt ramaskri bland spelare, fans och till och med vissa sponsorer. Spelarna packade sina trunkar och sa att de inte skulle spela mer för klubben om styrelsen blev kvar, fans gick “fucking bananas” och protesterade vilt och en del sponsorer valde under fredagen att hoppa av.
I lördags valde så tillslut styrelsen att hoppa av och utsåg förre ordföranden Jörgen Persson till att leda en interimstyrelse. Idag var så den populäre tränaren Marcus Norell tillbaka och laget mottogs under stort jubel när de äntrade Tyrs Hovs is för träning.
https://twitter.com/TotteCarlsson/status/942378638703517696
Jag ska erkänna att jag under de här dagarna varit en smula oroad för klubbens överlevnad. Men det som gjort att de klarat sig så många förr, folks engagemang och kärlek till klubben, verkar ändå ha fått stopp på den mest akuta blödningen och räddat klubben ännu en gång.
En stor anledning till att jag lägger så mycket tid på den här sajten är att jag förstår värdet av Hockeyettan för svensk hockey. Det är här elitsatsningar möter glada amatörer och ju mer engagemang runt ligan desto bättre. Därför jublade jag lite extra när Tyringe, ledda av Magnus Rahm, tog klivet upp från tvåan 2015. Ett lag som drar mycket publik och engagerar är som mumma för en liga som till stor del lever sitt liv i periferin.
Dessutom är Tyringe historiskt sett en plantskola av rang som spottat ur sig spelare som Stefan Larsson, Andreas Thuresson och Marcus Thuresson. För att nämna några.
Om jag har förstått saken rätt var det denna ungdomsverksamhet den förra styrelsen ville satsa lite extra på genom att ge många av dem chansen i a-laget. Vad jag har fattat det som så vill Marcus Norell också han satsa ungt, men då på killar som gått igenom Superelit.
Tyringes J20 ligger just nu femma i J20 division ett, alltså tredjeligan på juniornivå. Utan att detta ska missförstås och tolkas som nedvärderande, är inte juniorernas tredjeliga den naturliga språngbrädan till att bli en spelare som gör väsen av sig i Hockeyettan.
Självklart finns det guldkorn även där som skulle kunna gå in och göra det bra i ettan redan som juniorer, men de är försvinnande få, då de allra duktigaste redan spelar i Superelit.
Vi har nästan vant oss vid de senaste åren att en relativt vanlig resa för en ung hockeyspelare som ännu inte besitter attributen för att klassas som stortalang, men ändå har något är:
Moderklubben -> storklubbs juniorverksamhet -> Hockeyettan -> karriären går vidare, antingen högre upp i seriesystemet eller lägre ner.
Jag har inget som helst tvivel på Tyringes ungdomsverksamhet. Det sägs att de har riktigt talangfulla killar på gång. Men de är inte där än.
Samtidigt ska man ha respekt för att den förra styrelsen hade ett ekonomiskt ansvar också. Det är klart att det är billigare med en egen junior (som troligtvis bor hemma hos föräldrarna) än junior utifrån som det ska fixas jobb och bostad åt.
Vad jag läst mig till så står det även i klubbens stadgar att “a-laget ska tävla på den nivå som ekonomin tillåter” och det har ryktats om att det från styrelsehåll sagts att man hellre skulle vilja spela i division två.
Vad som är rätt och fel i den här soppan är förstås omöjligt för mig som utomstående att veta. Men det är bara för Tyringes skull att hoppas på att det går bra. Om jag tänker bort ekonomin tycker jag att satsningen på det unga laget de har med spelare som till stor del fostrats i Superelit är bra och rätt väg att gå, samtidigt som man i lugn och ro kan slussa in egna duktiga juniorer från orten. För de finns, det är jag fullständigt övertygad om.
Ovetandes om vad som komma skulle deklarerade jag redan i somras att det här Tyringelaget nog skulle få det svårt innan jul. Många nya och många som tog sina första skridskoskär som seniorspelare skulle spelas in. Jag trodde väl på en ungefär liknande resa som förra säsongen, när Magnus Rahm fick panikvärva ihop ett lag sent, då de tog sig efter jul då de faktiskt var bästa lag sett till poängen i vårserien.
Nu var det så klart omöjligt för mig att tippa vårserien innan höstsäsongen ens dragit igång. Det hade varit lite väl framfusigt. Men, tja. Hade jag tvingats till det hade jag nog trott att de skulle landa på en tredje-fjärdeplats. För den kapaciteten tycker jag ändå det här laget har. De ska vara långt borta från negativt kval i alla fall.
Det har antytts att den förra styrelsen lagt sig i laguttagningar och stört laget på andra sätt. Det har viskats om att detta har påverkat resultaten under hösten. Om så är fallet vet jag inte ett smack om. Men en sak vet jag: Nu är styrelsen borta och utan att jag heller vet ett smack om interimstyrelsen som tar dess plats får man väl förutsätta att arbetsro nu kommer få råda.
Det här sätter ju såklart en viss press på Marcus Norell och hans lag. Nu är det bara upp till dem själva att, sett till höstens spel, i första hand undvika kval och sikta uppåt i tabellen.
Jag nämnde ovan att jag på förhand trodde att det här gänget skulle kunna landa in på en tredje-fjärdeplats i vårserien, vilket jag tror fortfarande, det här är inget lag som egentligen ska utföra stordåd den här säsongen. Men får de nästa säsong på sig också så tror jag det kan lyfta rejält.
Men vi ska inte heller underskatta turbulensen som varit och vad den kan göra med ett lag. Idrottshistorien är nerlusad med exempel på underdogs som stött på motgångar för att sedan i ren och skär ilska, beslutsamhet och trots utverkat stordåd.
