Så var den här igen. Diskussionen om att en stor andel av Hockeyettans lag har spelat klart redan i mitten av februari. Detta i en liga som har lite som adelsmärke att utveckla spelare som är i början av sin karriär. För att utvecklas behöver man spela matcher.
Det verkar vara något av en sjuka som råder inom svensk ishockey, den att vi ska ha så många streck som möjligt i tabellerna att dregla över. Och på ett sätt är det ju en charm i sig att följa streckstrider. Personligen kan jag erkänna att det kittlar lite extra att sätta mig framför en match och kolla på en match innehållandes lag på varsin sida om ett streck.
Men då handlar det om slutspelsstreck eller kval/nedflyttnings-diton. För att tala klarspråk: Jag skiter fullständigt i om ett lag går till åttondelsfinal eller kvartsfinal när grundserien av SHL är färdigspelad. De är ändå i slutspel. Punkt.
Jag bryr mig ännu mindre om vilka som går till Hockeyettanfinalen, playoff 2, playoff 1 eller förkval. Det är liksom skitsamma, de får ändå spela vidare.
Här måste jag ändå nämna att Hockeyallsvenskan har fått till det där bra. Till viss del ska sägas. Men, det är faktiskt milsvid skillnad på att missa finalen där, kontra att komma trea och möta fem andra gäng i seriespel.
I de respektive allettorna finns det tre streck på tio lag. Jag kan känna att det är ett för mycket. Jag hade inte känt det om det översta strecket gett en plats direkt i kvalserien till Hockeyallsvenskan ska sägas.
Jag var motståndare till att allettorna för ett par år sedan skulle utökas till tio lag istället för åtta som det var innan. Totalt gick det från 16 till 20 lag som skulle spela säsongens höjdpunkt och jag ifrågasatte om det verkligen fanns så många bra lag.
Ifjol var kampen vid det nedre strecket i den södra Allettan avgjord långt innan den sista omgången. I norr var det spännande in i kaklet.
I år är kampen i norr avgjord med matcher kvar. I söder hänger den på repet då Väsby har en liten, liten chans att kunna gå förbi Visby/Roma. Men den chansen är minimal.
Ingen spänning där alltså om man ser till att tre av fyra allettor avgjorts (förhoppningsvis) utan spänning vid det nedre strecket som ger fortsatt spel i playoff.
I jakten på alla dessa “spännande” streck så har man glömt bort vårserierna som misshandlats något vådligt de två senaste åren i form av det fåtal matcher de fått spela efter nyår. Vad jag förstått det som är det en förbundsfråga och inget intresseorganisationen Hockeyettan ska lastas för.
Däremot har intresseorganisationen Hockeyettan varit med och sytt ihop utformningen på hur serierna ska se ut och vilka som går till kval eller inte. Jag får för mig att man tänkt sig att utökningen av Allettan och alla streck ska skapa spänning och dramatik ända in i slutomgångarna. Men så har det ju knappast blivit.
Däremot tycker jag att det är en väldigt bra grej att bara ett lag från vårserierna har chans på att kvala uppåt efter färdigspelad grundserie. Det ska svida att inte nå Allettan.
Men det få antalet matcher är ett gissel som måste åtgärdas. Det får inte vara så att lag bara spelar 12 matcher efter jul. Det får inte vara så. Om en spelare ska välja mellan att gå till en klubb som har stora möjligheter att nå Allettan, kontra väldigt små, ska ju inte antalet matcher vara avgörande kan jag tycka. I den lilla klubben med små chanser kan han ju få en stor roll och utvecklas den vägen. Men kommer han verkligen ta det anbudet när han högst troligt spelat klart i mitten av februari.
Men hur skapar vi då en liga med mindre streck och fler matcher för lagen i vårserien? Jag har faktiskt ett förslag som ger serier som är lättare att förstå samtidigt som det ger fler matcher. Det ska sägas att mitt förslag bygger på att Hockeyettan är utformad som den är nu med 48 deltagande lag. I en drömvärld skulle det nog vara 12-20 lag mindre.
För det första tycker jag att en återgång till fyra lag från vardera serie till Allettan vore på sin plats. 20 lag totalt i Allettan har inte gett något tycker jag och dessutom underlättar färre lag det att få till fler matcher i vårserierna.
12 lag i respektive grundserie ger 22 matcher per lag. De fyra första från varje serie går vidare till allettorna. Där får de mötas tre gånger, vilket ger 21 matcher per lag. Likadant i vårserierna.
Samtliga 48 lag i Hockeyettan är alltså med detta garanterade 43 matcher. Lite skillnad mot nu när det handlar om allt mellan 34 och 40 matcher (Jag räknar inte med att den norra serien varit ett gäng kort den här säsongen).
Segrarna i de respektive vårserierna går till playoff och så här tycker jag det ska se ut streckmässigt i allettorna.
1. Playoff 1
2. Playoff 1
3. Playoff 1
4. Playoff 1
5. Playoff 1
6. Playoff 1
7. Spelat klart
8. Spelat klart
Ett enda streck alltså. Det är så osexigt det kan bli kanske, men ändå lätt att förstå.
Lag 1-6 i allettorna och segrarna i vårserierna ger totalt 16 gäng till playoff. Här tänker jag att de fyra främsta i respektive alletta får välja bland de åtta sämst rankade lagen.
Efter playoff 1 är vi nere i åtta lag, efter playoff 2 har vi fått fram de fyra gäng som går till kvalserien.
På köpet sparar vi en playoffomgång där vi med lätthet kan få in två av de tre omgångar som krävs för att få upp antalet matcher i de sex serier det blir efter jul. Vårserierna får ju hoppa på och köra på samma speldagar som Allettan har gjort.
På så sätt kan vi klämma in fler matcher under i stort sett samma tidsfönster som nu. Det skulle inte heller skada om sista omgången av seriespelet kunde flyttas fram till åtminstone runt 1 mars.
