Det var med bestörtning jag igår läste Jönköpings-Postens artikel där Husqvarna FF:s sportchef Issa Iskander gick ut och berättade att han drabbats av en svår cancersjukdom. Den där jävla sjukdomen där varje fall är ett för mycket.
Issa Iskander är en stor profil i Jönköping och har gjort ofantligt mycket för fotbollen i stan. Främst då för Husqvarna FF där han verkat som sportchef i flera år och var med att föra upp klubben i Superettan 2013. HFF är en förening som bygger på ideellt arbetande eldsjälar och därför var det såklart lite extra kul att de kunde visa att det visst går att avancera i seriesystemet även om man inte har en skattkista av guld att ösa ur.
Mitt hjärta har alltid klappat lite extra för HFF om man ser till fotbollsklubbarna i Jönköpings kommun och mycket av det jag gillar med klubben är att de tar väl hand om sina ungdomar och dessutom satsar stenhårt på integration. Alla är välkomna.
Issa Iskander betyder ofantligt mycket för Husqvarna FF med sin entusiasm och stora kontaktnät. Han är otroligt populär och, vad jag hört, har han förmågan att få folk att dra åt samma håll. Viktigt. Dessutom är han en entreprenör med god fingertoppskänsla. Ni som är från Jönköping och känner till krogen Lilla Paris vet vad jag menar med det. Han köpte ett hak med skamfilat rykte, renoverade och bytte namn till Casa Grande. Vips hade han förvandlat en kvarterssylta till en respektabel restaurang med fantastiskt god mat. Sånt där är inte enkelt att göra och kräver sin man.
Till Issa, som jag endast träffat vid ett par tillfällen, vill jag bara säga: Kämpa! Du grejar det här. Det är jag helt övertygad om.
***
Jag tillhör en av de som förhandsbokade boken om Stefan Liv, Vinnarskallen heter den. Efter att ha sträckläst den i slutet av föra veckan måste jag säga att jag är besviken. Ingen idé att jag sätter ord på mina känslor, det gör Torbjörn Berlstedt så bra i denna artikel.
“Den felande länken är glasklar: noll lokalkännedom, biografin är alltså inte skriven av Jönköpingsfolk. Författarduon Ulf Kriström och Tommy Härlin träffade huvudpersonen, kom bra överens, men exakt vad och vilka som gjorde Liv till en av de största profeterna i sin hemstad har man mindre koll på. Flera av de viktiga personerna kring Liv, förstår man, har i stället kvalificerat sig på måfå efter tips. Därmed går HV-hjärtat mellan raderna förlorat”, skriver Berlstedt och det är bara att skriva under på det.
Liksom Berlstedt tycker även jag att den börjar lovande med en summering av Stefans karriär, men sen tar “fråga/svar”-intervjuerna vid och det är inget som tilltalar mig. Ibland som journalist kan man i artiklar behöva köra “fråga/svar” för att spara tid, men att göra det i en hel bok känns faktiskt (jag hittar inget annat ord) R-E-S-P-E-K-T-L-Ö-S-T mot både huvudpersonen själv och de som berättar om honom. Dessutom lyser författarnas frågor igenom av okunskap runt hockey överlag och Stefan Liv. Känns som ett hafsverk.
Jag får känslan: “Vi gör en bok på så kort tid som möjligt för så mycket stålar som möjligt”. Illa enligt mig, jävligt illa. Sen är det självklart att författarna måste få tjäna en slant på arbetet de lägger ner. Men när det handlar om en sån här sak tycker jag att “50% ekonomi och 50% känsla för personen” ska råda. Hela boken känns minst sagt “styltig”.
Var finns Dag Larsson i allt detta? Dag Larsson var sportchef i HV71 vid tiden för Stefan Livs genombrott och var den som satsade på den unge målvakten. Var finns Pether Eriksson? Eriksson var utvecklingschef i HV71 när Stefan Liv var junior och har självklart en del i hans genombrott. För ni ska veta det att Stefan Liv fick jobba hårt för att nå sin framgång och det var inte självklart vid den tiden att han skulle bli SHL- och landslagsmålvakt. Då krävs det ögon som kan se den dolda potentialen och det hade varit intressant att läsa Pether och Dags tankar och minnen om det hela.
Göran Thorell var vid denna tiden målvaktstränare i HV71 och jobbade en hel del med Stefan Liv. Det hade ju varit fantastiskt att få höra vad han såg i den unge målvakten. Rimligtvis borde ju även Thorell haft ett finger med i spelet när det bestämdes att klubben skulle satsa på Stefan Liv.
Var finns tiden från Tranås? Stefan Liv var utlånad dit under säsongen 1999/2000 och jag vet att det finns en hel del sköna berättelser därifrån. Bland annat en incident från en uppvärmning där Stefan hänsynslöst kastade sig efter en boll och dök rätt ner i ett lerigt dike.
Jag har varit väldigt, väldigt hård i min kritik nu mot boken och dess författare. Självklart finns det bra grejer med boken också. Jag gillar att de intervjuar Stefan Livs barndomskompisar och hans vänner från hockeyn. Johan Davidsson, David Petrasek, Johan Halvardsson och Viktor Wallin, bjuder på sköna storys och barndomsvännerna fyller på med ännu mera.
Det finns mer saker som är bra med boken (privata bilder från barndomen bland annat) och jag ångrar inte för en sekund att jag köpte den. Men tyvärr blir slutintrycket ändå att det är ett respektlöst hafsverke som hade mått bra av att få mer tid.
Det hade kunnat bli bra, tyvärr blev det inte det.
