Örnsköldsvik är känt i hela hockeyvärlden för stadens exporter till NHL. Peter Forsberg, Daniel och Henrik Sedin, Markus Näslund och Mattias Timander är bara några av alla de som fostrats i staden för att sedan bli världsstjärnor.
Pratar vi plantskolor i hockeysverige så ska självklart Huddinge nämnas bland de stora. Mängder med storspelare har spottats ut ur Talangfabrikens utbildningssystem. Nedan listar jag de tio främsta av klubbens egna produkter, men man ska komma ihåg att klubben sugit upp och förädlat talanger i närområdet som senare blivit grymt bra ishockeyspelare. Bara det är värt en egen lista. Det kanske kommer vad det lider, men tills dess namndroppar jag några som gått från moderklubben via Huddinge till högre höjder. Charles Berglund, Fredrik Bremberg, Dick Axelsson, Niklas Kronwall, Staffan Kronwall, Rikard Franzén, Kristofer Ottosson och Jimmie Ölvestad är några jag kommer på för stunden. Men det finns självklart fler.
Nåväl. Här kommer Talangfabrikens finest.
10. Jan Mertzig, back.
Var 25 år när han 1995 lämnade moderklubben för spel i SHL och Luleå. Där fick han direkt vara med och vinna SM-guld och av bara farten vann han utmärkelsen årets rookie också. Annars blev kanske säsongen 1997/1998 den store backens genombrott med VM-guld och NHL-draft av New York Rangers. Säsongen därpå försökte han slå sig in i NHL, men det blev bara 23 matcher för Mertzig i världens bästa liga innan han satte ner sina bopålar i Österrike där han spelade tre säsonger för Klagenfurter AC, med två mästerskapstitlar som facit. Återvände till Sverige och spel i Linköping 2002, men fick avsluta säsongen och karriären i förtid på grund av en blodpropp i låret.
9. Marcus Krüger, forward.
Om denna lista hade tillverkats om fem-tio år är jag säker på att Marcus Krüger hade återfunnits högre upp. Trots att han bara är 26 år har han redan hunnit samla på sig två Stanley Cup-titlar med Chicago, ett OS-silver, ett VM silver och ett SM-silver med Djurgården 2010.
Lämnade Huddinge tidigt och spelade hela sin juniortid i Djurgården.
Ska till hösten inleda sin sjätte raka säsong i Chicago Blackhawks och dessförinnan ska han representera Sverige i World Cup.
Centern har, liksom de andra centrarna på den här listan, bra spelsinne och spelar smart över hela banan. Det märks var utbildningen har skett.
8. Björn Nord, back.
Började faktiskt spela ishockey i Hammarby, men bytte redan efter ett år till Huddinge och den sistnämnda klubben är också den som anges som moderklubb. 1992, som 20-åring och en bra säsong bakom sig i Huddinge, skrev han på för Djurgårdens IF. Ett Djurgården som den säsongen hade starka namn på backsidan, eller vad sägs om Arto Blomsten, Christian Due-Boje, Thomas Eriksson, Kenneth Kennholt och Marcus Ragnarsson för att nämna några? Trots konkurrensen tog Björn Nord en plats i laget och stannade i klubben, förutom en säsong i Nürnberg, till säsongen 2003/2004 då han avslutade karriären på grund av skada.
Ett SM-guld blev det för Björn Nord och den säsongen passade han även på att bli målbäste back i slutspelet med fyra fullträffar. Samma säsong vann han även SHL:s målliga bland backar med 17 pytsar bakom motståndarmålvakterna. 1998 vann han backarnas poängliga i slutspelet när hans Djurgården knep SM-silvret efter finalförlust mot Färjestad. Han gjorde också två VM-turneringar och kan ståta med ett VM-brons från 2001.
Säsongen 2013/2014 var han tillbaka i Huddinge, då som assisterande tränare bakom Nichlas Falk under en säsong.
7. Kent ”Lill-Kenta” Johansson, forward.
Storebrorsan får se sig besegrad av lillebror Mikael som återfinns högre upp på denna lista. ”Lill-Kenta” var liksom sin bror en smart ”tänkande August”-center och vann stor respekt under sin aktiva karriär för sitt fina spel.
Inledde och avslutade karriären i moderklubben och var efter återkomsten på 90-talet ytterst nära att spela upp Huddinge i SHL. Mellan sejourerna vann han fem mästerskap med Djurgården och Lugano. Segrade i slutspelets poängliga vid tre tillfällen i Schweiz och vid två av gulden var det ”Lill-Kenta” som slog in det avgörande målet. Är kultförklarad i Lugano där han, förutom de tre gulden, också vann slutspelets poängliga tre gånger. 492 poäng på 239 grundserie- och slutspelsmatcher samlade han på sig under sin tid i Lugano. Strax över två poäng per match alltså.
Gjorde två VM-turneringar för Sverige, dock utan att vinna någon medalj.
På sina 308 grundseriematcher för Huddinge gjorde han 436 poäng och omnämns som en av klubbens största genom tiderna. Jag vill även minnas att det har skrivits ungdomsböcker jag läst, där han omnämns med epitetet att ”alla vill bli som honom på rinken”. Vad hette böckerna?
Har haft en framgångsrik tränarkarriär sen han la rören på hyllan som har inbringat ett SM-guld och SM-silver med HV71. Fick sitt stora tränargenombrott i Timrå, men det var i HV71 medaljerna kom och det var även SM-guldåret (2007/2008) som han fick ta emot utmärkelsen som årets tränare. Står just nu i Örebros bås.
6. Linus Klasen, forward.
Trollkarl. Går inte att beskriva en spelare som kan göra de mest magiska saker ute planen på annat sätt. Men det är klart, har man en musiker till farsa (Robert Klasen från kultbandet Noice) så är det väl brukligt att det spelas ljuv musik ute på isen.
Gjorde som ung två säsonger för Huddinges A-lag i Hockeyettan och Hockeyallsvenskan med mängder av poäng som facit. SHL-debuterade i Södertälje SK och efter tre framgångsrika säsonger där fick han odraftad chansen i NHL och Nashville. Dock med endast fyra NHL-matcher i ryggsäcken när han vände hem till Sverige 2011 för att bli Malmös stora affischnamn i den stora Hugo Stenbeck-satsningen. Ni vet den där när miljardären pumpade in snuskigt mycket pengar i Redhawks för att klubben skulle ta sig tillbaka till SHL.
Det gick…sådär. Satsningen kraschlandade och Klasen fick ta oförtjänt mycket skit från allehanda experter att han inte levererade som han skulle i egenskap av lagkapten och poängmakare. Personligen tycker jag att Klasen gjorde det bra med att hantera pressen i Malmö. Han snittade ändå lite drygt en poäng/match i ett, i övrigt, rätt underpresterande lag. Jag tycker det var modigt av Klasen att ta sig an utmaningen.
Karriären fortsatte istället i Luleå, där uppskattades han mer och kunde säsongen 2012/2013 vara med och bidra till klubbens seger i European Trophy.
Har de två senaste säsongerna representerat Lugano i Schweiz och det har han gjort med bravur: 126 poäng har levererats från trollspöet i liga och slutspel.
Klasen har spelat två VM-turneringar för Sverige och har ett brons från 2014. I den turneringen gjorde han nio poäng på tio matcher.
5. Sanny Lindström, back.
Hårt kämpande ledarfigur som under större delen av sin karriär bar ett ”C” eller ”A” på bröstet. Draftades 1999 av Colorado Avalanche och lämnade Huddinge för farmarligan borta i USA. Efter tre säsonger i Nordamerika, utan spel i NHL, var han lite bortglömd i Sverige, men Timrå IK, med sportchefen Kent ”Nubben” Norberg i spetsen (Måhända hade Lill-Kenta, som då tränade klubben, ett finger med i det hela också) gav den då 22-årige backen chansen och sedan dess har ingen behövt se tillbaka. Lindström tog direkt för sig och blev en av de viktigaste kuggarna i det Timrå-lag som under några år på 00-talet tillhörde övre halvan av SHL.
Säsongen 2004/2005 till 2009/2010 var Sanny Lindström mer eller mindre bofast i landslaget, men spelade bara två VM-turneringar, med ett brons (2010) som främsta merit. Höjdpunkten i karriären kom istället 2011 då han fick lyfta Le Mat-pokalen när hans klubb Färjestads BK bärgade hem SM-guldet.
2013 tog den aktiva karriären slut på grund av hjärnskakningsproblematik. Sanny Lindström jobbar nu som uppskattad TV-expert på Cmore och krönikör på Expressen.
4. Jhonas Enroth, målvakt.
Ansågs tidigt som en talang utöver det vanliga. Spelade TV-pucken två säsonger i rad och seniordebuterade redan som 16-åring för Huddinge, som då spelade i Hockeyallsvenskan. Hans definitiva genombrott kom säsongerna 2006/2007 och 2007/2008, då han först var högst bidragande till att spela upp Södertälje från Hockeyallsvenskan till SHL, och sedan som 19-åring vann han målvaktsligan i högsta serien under sin debutsäsong där.
2009 drog han över till Nordamerika men spenderade mesta tiden i AHL under de första säsongerna. Han var faktiskt hemma och spelade två matcher för Huddinge i Hockeyettan under lockoutsäsongen 2012/2013. Samma säsong spelade han hem VM-guldet till Sverige med ett fantastiskt målvaktsspel. Han vann även målvaktsligan i turneringen och utsågs till bäste målvakt.
Spenderade förra säsongen i Los Angeles Kings och det ryktas om att Toronto Maple leafs är ute efter målvakten till kommande säsong.
Har spelat tre VM och var med i truppen som tredjemålvakt under OS i Sotji 2014.
3. Nichlas Falk, forward.
Fysiskt praktexemplar som gjorde 16 SHL-säsonger i rad med Djurgården innan han som 40-åring lade ner spelarkarriären 2011. Ansågs som ung som en jättetalang i Huddinge, men det dröjde ändå till 1995 innan han, 24 år gammal, tog klivet till SHL. Då hade han gjort sju A-lagssäsonger i Huddinge, med 192 poäng som facit, och var med under klubbens storhetstid när man några säsonger i början på 90-talet var nära att gå upp i SHL.
Var känd som en oerhört skicklig tekare och vann också ligan för detta spelmoment i SHL hela tre gånger. Spelade alltid i matchernas avgörande skeden och kunde efter karriären räkna hem två SM-guld och två SM-silver.
Gjorde 114 A-landskamper, varav fyra VM-turneringar där han tog medalj i samtliga. Höjdpunkten var när han var med och spelade hem VM-guldet till Sverige 1998.
Har efter spelarkarriären verkat som tränare. Dels en halv säsong som assisterande i Djurgårdens bås, men också tre säsonger som sportchef och huvudtränare i moderklubben Huddinge. Lämnade i somras för Södertälje SK där han ska assistera Mats Waltin.
2. Michael Nylander, forward.
Lämnade Huddinge för spel i AIK 1991. Efter 28 poäng under debutsäsongen utsågs han till årets rookie och åkte sedan vidare till NHL och Hartford Whalers. 16 säsonger i åtta klubbar blev det i NHL för trollgubben, men han kanske har satt mest avtryck i det svenska folkhemmet för alla VM-turneringar han spelat. Hela tio världsmästerskap blev det under karriären och meriterna från dessa är imponerande: Två guld, två silver, tre brons, utsedd till bäste forward vid ett tillfälle och med i VM:s All star-lag i samma turnering. Vid junior-VM 1992 vann han poäng, mål och assistligan.
Vann finska ligan med Kärpät 2004/2005 och har förutom spel i Finland, Sverige och Nordamerika, även spelat i Schweiz, Ryssland och Italien. Levererade över 1000 poäng under seniorkarriären, varav 679 i NHL.
43-åringen spelade så sent som säsongen 2014/2015 då han gjorde elva matcher för AIK i Hockeyallsvenskan. Hans söner, William och Alexander Nylander, ska nästa säsong spela i NHL (Toronto och Buffalo) och de bägge spås bli ännu bättre än sin far.
Nylander har en enastående karriär bakom sig, men det räcker inte till att lägga beslag på förstaplatsen på den här listan. För där hittar vi nämligen…
1.Mikael Johansson, forward.
Samlade på sig fem SM-guld med Djurgården, fyra Schweiziska mästerskap med Kloten och två VM-guld under karriären. Gentlemannen var dessutom starkt bidragande vid samtliga segrar med sitt smarta centerspel.
Lämnade Huddinge 1985 och under sina 15 säsonger i SHL skrapade han ihop 437 poäng under seriespel. I slutspelet står han noterad för 83 poäng. De fem säsongerna i Schweiz genererade 224 poäng i grundserien och 70 poäng i slutspelet. Med det snittade han långt över en poäng per match i alplandet.
Johansson, som tidigare i somras fyllde 50 år, avrundade karriären 2005 och då kunde han räkna in bland annat följande meriter utöver de som nämns ovan:
Två OS-turneringar (Hade troligtvis blivit fler om inte NHL släppt sina spelare till turneringen 1998 och framåt), fem VM-turneringar, 167 landskamper, invald i svensk hockeys Hall of Fame, Guldpucken år 2000 och mycket, mycket mer.
Hans tröja nummer 25 är pensionerad av Djurgården och likadant är det i Kloten, där han spelade med nummer 26 på ryggen.
Det var inte svårt att sätta den här mannen som nummer ett på listan över Huddinges främsta produkter genom tiderna. Busenkelt var ordet.
Håller ni med mig?
