Klubbarna som sluter upp till Hockeyettansäsongen 16/17 har bidragit stort till svensk ishockey när det handlar om att fostra storspelare. Det kommer ni bli varse på listan nedan.
Jag har haft vådliga problem att ranka spelarna, som spänner över flera generationer, och var tillslut tvungen att gå på personligt tycke och smak och välja de spelare som har varit aktiva under min levnad. Nisse Nillsson (Forshaga) och Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson (Surahammar) var stora på sin tid, men har inte gjort ett jätteavtryck på mig eftersom jag inte ens var påtänkt under deras karriärer. Samma med Tord Lundström (Kiruna) och Ulf Sterner (Forshaga).
Likaså var det svårt att lämna lirare som Michael Nylander (Huddinge), Fredrik Olausson (Nybro) och Ulf Dahlén (Östersund) utanför. Ångesten skrek i mig när Magnus Svensson (Tranås), Tommy Samuelsson (Mariestad), Charles Berglund (Tumba) och Niklas Bäckström (Valbo) fick stryka på foten.
Men här har ni den, listan på de tio främsta (Enligt mig) som fostrats av kommande säsongs Hockeyettanklubbar.
Observera att vissa klubbar har bytt namn. Exempelvis Kiruna, som numera heter IF i slutet, men som förr hette AIF. AIF finns numera och huserar i division två, men om jag förstått saken rätt är det en nybildad förening och har inget med ”det gamla” AIF att göra. Well, jag tror ni förstår.
10. Tomas Holmström, Piteå HC
Kraftpaketet byggde en karriär på att stå framför motståndarnas mål i powerplay och vara obekväm. Inledde i Piteå innan karriären fortsatte i Boden, som han var nära att gå upp med i högsta serien 1994. Efter SM-guld med Luleå 1996 flyttade Holmström över Atlanten till Detroit Red Wings. Fyra Stanley Cup-segrar och ett OS-guld blev det innan han avslutade karriären 2012.
9. Thomas Rundqvist, Vimmerby HC
Lämnade moderklubben för spel i elitserien och Färjestad som 18-åring 1978. Då hade ”Kocken” som han kallas redan gjort tre A-lagsäsonger med Vimmerby i gamla division två. 14 säsonger i Färjestad gav tre SM-guld. 267 landskamper blev det för den smarte centern och han var med och vann VM-guld 1987 och 1991. Vid det sista guldet kom han dessutom med i VM:s All Star Team. Försökte även i NHL och Montreal Canadiens utan någon större framgång säsongen 1984/1985. Merparten av tiden i Nordamerika spenderade han i AHL där han var med och vinna Calder Cup med Sherbrooke. Som om inte detta vore nog avrundade Rundqvist spelarkarriären med fem säsonger i Österrike och Feldkirch där han blev mästare samliga år.
8. Stefan Liv, HC Dalen
Var med sitt vinnande målvaktsspel förmodligen den enskilt största orsaken till att HV71 kunde ta tre SM-guld perioden 2004-2010. Vann även ett VM-guld och ett OS-guld under karriären men var då inte förstemålvakt. Dock omvittnat att han bidrog med bra stämning och de gånger han fick vakta målet i turneringarna gjorde han det bra. Försökte i Nordamerika och Detroit säsongen 2006/2007 men fick inte till det. I KHL gick det bättre och han hyllades för sitt spel säsongen i Novosibirsk 2010/2011. Meningen var att han skulle ta nästa steg säsongen efter, då i Lokomotiv Jaroslavl, men på väg till säsongspremiären på bortaplan i Minsk störtade lagets flygplan och samtliga spelare och ledare ombord omkom. Stefan Liv blev 30 år.
7. Tommy Salo, Surahammars IF
Vaktade Tre Kronors mål i hela åtta VM, tre OS och två World Cup. Slog igenom i Västerås i elitserien och bar, vid sidan av Peter Forsberg, huvudrollen när Sverige kunde vinna sitt första OS-guld 1994. Var även med och vann VM-guld 1998 och samlade under karriären även på sig två silver och fyra brons i världsmästerskapen. Tio säsonger i NHL (New York Islanders, Edmonton och Colorado) blev det innan han avrundade karriären med tre säsonger i SHL för Modo och Frölunda.
6. Mats Hallin, Åkers IF/Åker/Strängnäs HC
Den stentuffe ytterforwarden valdes av New York Islanders i den sjunde draftrundan 1978. Efter fem säsonger i Södertälje (Elitserien och Division 1) åkte han över till Nordamerika och spenderade en säsong i farmarligan. 1982 gjorde han NHL-debut i Islanders och fick under sina tre säsonger där vara med om att vinna två Stanley Cup. 1992 avslutade han karriären med att vinna SM-guld med Malmö IF.
5. Stefan Persson, Piteå IF/HC
Lämnade moderklubben för spel i Brynäs 1973. Fyra säsonger och två SM-guld senare drog han vidare till NHL och New York Islanders. Där bidrog han starkt till klubbens storhetstid och vann fyra raka Stanley Cup (1980-1984) och levererade 426 poäng på 724 matcher i NHL och Stanley Cup från sin backplats. 1986, som 31-åring, lämnade han Islanders efter nio säsonger och flyttade hem. Inte till Brynäs eller moderklubben Piteå, utan något överraskande valde han Borås HC i dåvarande division två där han gjorde fyra säsonger. Har efter sin aktiva karriär bland annat varit verksam i Borås HC som general manager under flera säsonger.
4. Peter Lindmark, Kiruna AIF/IF
Blev ”Pekka” med hela svenska folket under 80-talet. Fostrad i Kiruna, fortsatte sedan karriären i Timrå, Färjestad och Malmö. Fyra SM-guld totalt i de två sistnämnda klubbarna och han var den absolut viktigaste byggstenen i Percy Nilssons projekt för att sätta Malmö på hockeykartan. Det lyckades.
Men det kanske är för insatserna i landslaget vi minns denna ”56:a” mest där han gjorde ett gäng oförglömliga insatser i den blågula tröjan.
Två VM-guld har han att luta sig tillbaka mot och 1987 vann han Guldhjälmen som ett bevis på sin storhet.
3. Pelle Lindbergh, Hammarby IF
Slog igenom på allvar i AIK och flyttade som 21-åring över till favoritklubben Philadelphia Flyers organisation. Merparten av hans två första säsonger ”over there” spenderades i farmarlaget Maine Mariners. De tre kommande säsongerna var han i stort sett given mellan stolparna i NHL och toppade 1984/1985 med att vinna Vezina Trophy som förste europeiske målvakt någonsin. Framtiden såg ljus ut för både Pelle och hans lag. 1985 förlorade man mot dominanterna Edmonton Oilers i Stanley Cup-finalen, men många var övertygade om Flyers hade chansen kommande säsong. Allt det förändrades en tidig novembermorgon när Pelle Lindbergh kraschade med sin Porsche mot en stenmur i en förort till Philadelphia. Efter att ha förklarats hjärndöd stängdes respiratorn av den 11 november 1985. Pelle Lindbergh blev 26 år gammal.
2. Börje Salming, Kiruna AIF/IF
Kirunasonen banade väg för europeiska spelare i NHL. Åkte över pölen tillsammans med Inge Hammarström 1973 och återvände inte förrän 1990 då han avrundade karriären med tre säsonger i AIK. Tog inte skit av någon och gav tillbaka mot de tuffa nordamerikanerna om det behövdes, vilket gav respekt. Gjorde 16 säsonger i klassiska Toronto Maple Leafs och den 17:e spenderade han i lika klassiska Detroit Red Wings. Fansen älskade Börje Salming för hans uppoffrande och hänsynslösa (mot sig själv) spel. Vann aldrig några stora titlar under karriären, om man undantar hans två SM-guld med Brynäs 1971 och 1972. Men 1229 matcher i NHL och Stanley Cup, med 836 poäng som facit inger såklart respekt. Invald i NHL:s och IIHF:s Hall of Fame.
1. Mats Sundin, Sollentuna HC
Förste europé någonsin att väljas som nummer ett i draften då Quebec Nordiques valde honom i 1989 års NHL-draft. Det var dock i Toronto Maple Leafs han hade sin storhetstid i NHL och han var lagkapten för klassikerklubben hela tio säsonger. Blev ingen Stanley Cup-titel för Mats Sundin, men tre VM-guld, ett OS-guld och ett SM-guld är inte fy skam det heller. Att räkna upp alla meriter skulle ta för stor plats, men nämnas bör att han redan 1991 som, 20-åring, kom med i All Star- team för Canada Cup. Självklart är han invald i NHL:s Hall of Fame och internationella ishockeyförbundets dito. 1349 poäng på 1346 NHL-matcher, 82 poäng på 91 Stanley Cup-matcher, 20 poäng på 16 OS-matcher, tolv poäng på åtta World Cup-matcher och 56 poäng på 49 VM-matcher är helt enkelt fenomenalt bra. Vem minns inte när han lurade självaste Fetisov till korvkön i Åbo-VM 1991? och vem minns inte hans magiska mål i World Cup 1996 mot Finland? Mats Sundin är en av våra största genom tiderna (Om inte den allra störste?) och tar självklart hem förstaplatsen på denna lista med hästlängder.
