Här på hockeyettan.se kunde ni igår läsa Mikael Mjörnbergs intervju med målvakten Jonathan Sääf, där den sistnämnde säger att det är svårt att komma vidare i karriären om man inte har de rätta kontakterna. Det faktumet, plus att det säsongen som var verkar ha varit en mer än lovligt strulig säsong i Halmstad, gör att målvakten nu allvarligt funderar på att lägga av.
”Jag har tröttnat på hur Hockeysverige fungerar. Känner du rätt folk får du chansen, det är så det är uppbyggt. För två säsonger sedan tillhörde jag de bästa i Hockeyettan, men det var andra som fick chansen att kliva upp till exempelvis allsvenskan.Visst finns de som tar sig vidare för att de är skickliga, men det handlar mycket om att känna rätt personer.”, säger Jonathan Sääf bland annat i intervjun.
Jag kan någonstans förstå Jonathan i det han säger och att han är missnöjd med läget. Han gjorde en ruskigt bra säsong 2014/2015 och placerade sig i toppen statistiskt sett bland samtliga Hockeyettans målvakter. Jag ska erkänna att jag själv för ungefär ett år sedan funderade om 25-åringen inte skulle kunna vara ett namn för större uppgifter. Men han blev kvar i Hockeyettan och Halmstad. Faktum är att fyra av fem målvakter som var före honom i statistiken blev kvar i ligan säsongen efter. Dessutom i samma klubb. Undantaget heter Magnus Åkerlund och i hans fall är det så enkelt att han följde med sin klubb Sundsvall upp till Hockeyallsvenskan när de avancerade.
Svårt att säga vad det beror på att såpass många skickliga målvakter inte får chansen högre upp efter en fin säsong. Men att det skulle bero på avsaknaden av de rätta kontakterna tror jag inte för fem öre är orsaken- enbart. Självklart hjälper det ju till att ha kontakter, det säger jag absolut inte emot. Men, det är ju så samhället funkar i stort. Är du en av två jämbördiga sökande till en tjänst och din medtävlande kan visa upp referenser från en som chefen känner och litar på, då är det ju självklart vem som får jobbet? Eller? Det är ytterst få som vågar anställa ett oskrivet kort. Det är den bittra verkligheten. En verklighet som på något sätt är sund. Det är alldeles för mycket pengar inblandade för att man som företagare, eller sportslig ansvarig i en klubb, ska våga chansa.
Jonathan Sääf är en ruskigt skicklig målvakt som har framtiden för sig. Målvakter brukar ju vara som bäst mellan typ 27-33. Sääf är bara 25 och det finns alla möjligheter till framgång för hans del framåt. Jag hoppas verkligen att han satsar vidare som målvakt. Kristianstad kanske?
***
Det är många fler spelare som känner att kontakter är den enda vägen att komma framåt i karriären. Vilket är sorgligt tycker jag. Är man bara tillräckligt bra kommer chansen dyka upp, tro mig. Därför var det så befriande att läsa detta inlägg på vt.se signerat Västerviks lagkapten Joakim Englund. Jag tar mig friheten att citera lite av de kloka ord han skriver:
”Jag personligen har aldrig spelat med någon som blivit värvad till en högre serie enbart på grund av kontakter. Det är ju ändå så att om du inte har vad som krävs på den högre nivån blir du inte långvarig, oavsett om du är bästa polare med sportchefen eller vd:n eller vad det nu är Jonathan syftar på.”
och
”På allsvensk nivå är det ändå företag som omsätter mångmiljonbelopp där man inte alltför sällan får vända på både en och annan krona för att boksluten ska vara i enlighet med vad elitlicensen kräver för att få spela på allsvensk nivå. Dessa företag eller föreningar vill knappast betala pengar till en ”polare” bara för att vara schyssta när de enligt Jonathan skulle kunna få bättre spelare för förmodligen samma peng.”
Tänkvärda ord från en som borde veta hur det funkar.
***
Sen gäller det ju självklart att synas på andra sätt än rent spel- och statistikmässigt om du är en av flera jämbördiga spelare på samma position.
En agent kan vara ett bra sätt att marknadsföra sig själv på.
Jag intervjuade en hockeypappa en gång som berättade att han och hans son klippt ihop en video med matchsekvenser från säsongen som gick. En video som de senare skickade ut till klubbar. Klockrent initiativ tycker jag.
Har man ingen agent eller lust att sitta och redigera ihop en video kan man ju alltid ringa upp en klubb själv. Presentera sig och fråga om det finns möjlighet till provspel.
Läste någonstans att en spelare ondgjorde sig över det faktum att hans siffror på eliteprospects nog inte lockade några klubbar att söka kontakt. De mindre bra siffrorna berodde skador. Jag är fullständigt övertygad om att många sportchefer runt om i landet baserar mycket av sitt scoutande på statistik från eliteprospects, speciellt på lägre nivå där resurserna till aktiv scouting inte finns. Tyvärr. Men något som förvånar mig är att det alltså finns spelare som oroar sig över det. Men, ring upp klubbarna och förklara hur det ligger till då, svårare än så är det inte.
Möjligheterna är oändliga och jag vågar nog påstå att det är till största del spelarens egna ansvar att skapa förutsättningar för sig själv att avancera i karriären. Inte klubbarnas.
